Det var en gång, djupt inne på landet, en vacker sommardag. Vetet var gyllene, havren var grön, och nere vid vattnet satt en ankmamma på sitt bo. Hon hade suttit där väldigt länge. Ett efter ett började äggen att knäckas. Pip! Pip! Små gula huvuden tittade fram. ”Kvack! Kvack!” sa ankmamman, och alla ankungarna tittade ut på den stora gröna världen. Men ett ägg var kvar. Det var väldigt stort och väldigt tyst. En gammal anka kom på besök och tittade på boet. ”Det där är ett kalkonägg!” varnade hon. ”Lämna det och lär de andra att simma istället.” Ankmamman tittade på det stora ägget. ”Nej, jag har suttit så här länge”, sa hon. ”Jag ska sitta en liten stund till.” Plötsligt vickade det stora ägget till lite. Knak! En bit av skalet föll av.

Ut ramlade den sista fågelungen. Men oj då! Han var inte gul och luden. Han var stor, grå och såg väldigt klumpig ut. ”Det där är en förfärligt stor ankunge”, sa ankmamman. ”Han liknar inte alls de andra.” Nästa morgon sken solen klart. Ankmamman tog med sin familj ner till vallgraven. Plask! Hon hoppade i vattnet. ”Kvack! Kvack!” ropade hon, och den ena ankungen efter den andra hoppade i. Vattnet sköljde över deras huvuden, men de dök genast upp igen och flöt så fint. Sedan var det den stora gråa ungens tur. Han stod vid kanten av den leriga stranden. Den gamla ankan hade sagt att han var en kalkon, och kalkoner kan inte simma. Ankmamman höll andan när den gråa ungen hoppade i.

Han simmade! Faktum är att han simmade väldigt bra och höll huvudet högt. ”Han är ingen kalkon”, sa ankmamman stolt. ”Kom nu, barn! Vi ska gå till bondgården och träffa de andra djuren.” Men bondgården var en bullrig och skrämmande plats. De andra ankorna stirrade på den gråa brodern. ”Titta så ful den där är!” väste en anka och bet den gråa ankungen i nacken. Till och med kycklingarna pickade på honom. En stor kalkon blåste upp sig som ett skepp med fulla segel, blev alldeles röd och kluckade högt rakt i den stackars ankungens ansikte. Dag efter dag blev det värre. Till och med hans egna bröder och systrar sa: ”Jag önskar att katten tog dig, din fula sak!” Den stackars ankungen tittade på det låga staketet. Han var ledsen och rädd.

Han bestämde sig. Han blundade och flög över staketet! De små fåglarna i buskarna flög iväg av skräck. ”Det är för att jag är så ful”, tänkte ankungen. Han sprang tills han kom till det stora kärret där vildankorna bodde. Han var trött och ensam. Han stannade där i två dagar och försökte gömma sig under vassen. Plötsligt – Pang! Pang! Det var jägare runt hela kärret! Krutrök hängde som moln över vattnet. Plask! Jakthundar hoppade i vattnet och paddlade genom leran. Den stackars ankungen var livrädd. Han vände på huvudet för att gömma det under vingen, men just då dök en fruktansvärt stor hund upp precis framför honom! Tungan hängde ut och ögonen stirrade. Hunden tryckte sin stora nos rakt mot ankungen.

Hunden nosade... och sedan plask! Den gick iväg utan att röra honom. ”Åh, tack och lov”, suckade ankungen. ”Jag är så ful att inte ens hunden vill bita mig.” Han låg stilla tills solen gick ner. Sedan sprang han så fort hans fötter kunde bära honom. En storm började blåsa. Vinden var så stark att ankungen var tvungen att sitta på sin stjärt för att inte blåsa bort! I mörkret såg han en liten stuga. Den var gammal och fallfärdig, men den erbjöd skydd. Dörren hade tappat sitt nedre gångjärn, vilket lämnade en springa precis stor nog att klämma sig igenom. Darrande och blöt smet ankungen in. Men huset var inte tomt. I ett hörn vakade ett par glödande ögon över honom.

En gammal kvinna bodde där med sin katt och sin höna. Katten kunde skjuta rygg och spinna. Hönan hade korta små ben och värpte fina ägg. På morgonen såg de den konstiga ankungen. ”Kan du värpa ägg?” frågade hönan. ”Nej”, sa ankungen. ”Kan du skjuta rygg och spinna?” frågade katten. ”Nej”, sa ankungen. ”Då är du värdelös”, sa de. Ankungen satt i hörnet och kände sig ledsen. Han kom ihåg den friska luften och solskenet. Han kom ihåg hur skönt det kändes att flyta på vattnet. ”Jag vill gå och simma”, sa ankungen till hönan. ”Du är galen”, kacklade hönan. ”Fråga katten. Han är den smartaste jag känner. Fråga honom om han gillar att simma!” Dörren stod öppen. Utanför blåste höstvinden löven.

Ankungen visste att han inte hörde hemma i stugan. Han vaggade ut i höstvärlden. Han simmade och dök, men alla djuren ignorerade honom för att han var så ful. En kväll, när solen höll på att gå ner, kom en flock vackra fåglar fram ur buskarna. Ankungen hade aldrig sett något så vackert. De var bländande vita med långa, graciösa halsar. Det var svanar. De utstötte ett märkligt, högt rop, bredde ut sina magnifika vingar och flög högre och högre. Den fula ankungen snurrade runt i vattnet som ett hjul och sträckte halsen upp mot dem. Han älskade dem mer än han någonsin älskat något. Men vintern var på väg. Vädret blev kallare och kallare. Dammen började frysa till is. Ankungen var tvungen att paddla med benen hela tiden för att hindra vattnet från att frysa helt. Plötsligt var han för trött för att röra sig. Isen slöt sig omkring honom och fångade hans ben. Han satt fast i isen!

Tidigt nästa morgon kom en bonde förbi. Han såg den stackars fågeln, slog sönder isen med sin träsko och bar hem honom. Värmen i bondgården väckte ankungen till liv igen. Men bondens barn ville leka med honom, och ankungen var livrädd! Han trodde att de ville skada honom. I panik flaxade han upp – plask! – rakt ner i mjölkhinken! Mjölken skvätte överallt. Bondens fru skrek och slog ut med händerna. Skrämd av oljudet flög ankungen ner i smörbyttan, och sedan ner i mjöltunnan! Åh, vilken syn han var! Barnen skrattade, hunden skällde och frun jagade honom med en eldtång. Dörren blåste upp. Ankungen kravlade sig ut i snön. Det var isande kallt och han hade ingenstans att ta vägen.

Det skulle vara för sorgligt att berätta om alla svårigheter den stackars ankungen fick utstå under den långa, hårda vintern. Men han överlevde. Äntligen började solen skina varmt igen. Lärkorna sjöng. Det var vår! Ankungen flaxade med vingarna. De kändes starkare än förut. Han flög tills han landade i en stor trädgård med äppelträd och syrener. Och där, simmandes på vattnet, fanns tre vackra vita svanar. ”Jag ska flyga till dem”, tänkte han. ”De kanske pickar ihjäl mig för att jag är så ful, men det bryr jag mig inte om. Det är bättre att bli dödad av dem än att bli biten av ankor eller pickad av hönor.” Han simmade mot de kungliga fåglarna. De skyndade sig för att möta honom med uppburrade fjädrar. ”Döda mig!” viskade den stackars varelsen, och han böjde sitt huvud ner mot vattnet i väntan på slutet. Men när han tittade ner såg han sin egen spegelbild i det klara blå vattnet.

Han såg inte en klumpig, mörkgrå fågel. Han såg en svan! Han var inte längre en ful ankunge. Han var en vacker vit svan! De stora svanarna simmade runt honom och strök honom med sina näbbar för att välkomna honom. Några barn kom in i trädgården med bröd och kaka. Det yngsta barnet ropade: ”Titta! Det finns en ny!” Och de andra barnen ropade: ”Ja, en ny har kommit! Han är den vackraste av dem alla!” De gamla svanarna bugade för honom. Den nya svanen kände sig väldigt blyg och gömde huvudet under vingen. Han var så lycklig, men inte stolt, för ett gott hjärta är aldrig stolt. Han prasslade med fjädrarna, böjde sin smala hals och tänkte: ”Jag drömde aldrig om sådan lycka när jag var den fula ankungen.” Och så levde han lycklig i alla sina dagar.