Det var en gång, mitt i en djup vinter, en drottning som satt och sydde vid en fönsterkarm av svart ebenholts. Medan hon såg snön singla ner som fjädrar stack hon sig i fingret med nålen. Tre droppar rött blod föll ner på den vita snön. Det såg så vackert ut att hon önskade sig något. ”Jag önskar mig ett barn så vitt som snö, så rött som rosor och så svart som detta ebenholtsträ”, viskade hon. Kort därefter slog hennes önskan in! Hon fick en liten flicka och döpte henne till Snövit. Men den goda drottningen gick sorgligt nog bort, och kungen gifte om sig med en ny kvinna. Den nya drottningen var mycket vacker, men hon var också väldigt stolt och kunde trolla. Hon hade en särskild talande spegel på sin vägg. En morgon stod den nya drottningen framför den och frågade: ”Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som vackrast i landet är?” Spegelns yta virvlade av rök, redo att svara.

Under många år svarade spegeln alltid: ”Ni, min drottning, är vackrast i landet här.” Detta fick drottningen att le, för hon visste att spegeln aldrig ljög. Men åren gick och Snövit växte upp. Hon var snäll, rar och blev vackrare för varje dag som gick. En morgon, när drottningen ställde sin berömda fråga – ”Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som vackrast i landet är?” – gav spegeln ett annat svar. ”Ni, min drottning, är vacker, det är sant. Men Snövit är tusen gånger vackrare än ni.” Drottningen blev grön av avundsjuka! Hon kunde inte stå ut med att vara näst bäst. Hon kallade på sin kungliga jägare, en stor man med djup röst. Hon pekade på honom med ett långt finger och gav en fruktansvärd order: ”Ta med prinsessan ut i skogen”, väste hon, ”och se till att hon aldrig kommer tillbaka!” Jägaren bugade och tog Snövit i handen.

Jägaren ledde Snövit djupt in i skogen, där träden stod tätt och skuggorna var långa. När de nådde en stilla glänta stannade han. Han såg på den lilla prinsessan, som plockade vildblommor, och hans hjärta veknade. Han kunde inte skada henne. ”Spring iväg, stackars barn!” ropade jägaren och föll på knä. ”Spring in i skogen och göm dig. Drottningen vill dig illa. Du får aldrig återvända hem!” Snövit blev livrädd. Hon vände sig om och sprang så fort hennes ben kunde bära henne. Hon sprang över vassa stenar och genom törniga buskar. Vinden ven och träden verkade sträcka ut sina gripande grenar. Precis när solen började gå ner såg hon en konstig liten form i fjärran. Det var inte en sten, och det var inte ett träd. Det såg ut som ett litet tak med en liten skorsten.

Snövit smög sig närmare. Det var en söt liten stuga med runda fönster och halmtak. Hon knackade på dörren – knack, knack, knack – men ingen svarade. Hon knuffade upp dörren och kikade in. Allt i huset var otroligt litet! Det fanns ett lågt bord dukat med sju små tallrikar, sju små skedar och sju små muggar. Mot väggen stod sju små sängar, alla bäddade med krispiga vita lakan. Snövit var så hungrig och trött. Hon åt lite grönsaker från varje tallrik och tog en klunk ur varje mugg. Sedan blev hon så sömnig att hon kurade ihop sig över de sju små sängarna och somnade djupt. Men huset var inte tomt. När månen steg guppade sju lysande lyktor fram mellan träden. Stugans ägare var på väg hem från jobbet!

Det var de sju dvärgarna! De marscherade in i sitt hus och sjöng en glad sång. Men så fort de höll upp sina lyktor stannade de. ”Vem har suttit på min pall?” frågade den första dvärgen. ”Vem har ätit från min tallrik?” frågade den andra. ”Vem har druckit ur min mugg?” frågade den tredje. De tassade på tå mot sitt sovrum. Där, sovandes djupt över deras sängar, låg Snövit. Hon såg så fridfull ut att de inte ville väcka henne. De lät henne sova till morgonen. När solen gick upp öppnade Snövit sina ögon och såg sju skäggiga ansikten som stirrade rakt på henne! Hon flämtade till och satte sig upp, och drog täcket upp till hakan. Var de här små männen vänliga, eller skulle de bli arga för att hon hade ätit deras middag?

Dvärgarna var underbara! När Snövit berättade sin sorgliga historia för dem torkade de sina ögon. ”Du kan stanna hos oss!” sa de. ”Du kan laga mat och hålla huset städat medan vi gräver efter guld i bergen.” Snövit blev mycket glad. Men hon var tvungen att vara försiktig. ”Släpp inte in någon”, varnade den äldsta dvärgen, Kloker, henne. ”Den elaka drottningen kan trolla.” Tillbaka på slottet gick drottningen fram till sin spegel, i tron att hon återigen var den vackraste kvinnan. Hon frågade: ”Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som vackrast i landet är?” Spegeln svarade: ”Bortom de sju bergen, hos de sju dvärgarna, där bor Snövit, den vackraste av alla.” Drottningen slog näven i bordet! Hon visste precis vad hon skulle göra. Hon målade sitt ansikte för att se ut som en gammal krämarska och svepte in sig i en mörk kappa. Hon tog en korg med förgiftade gåvor och begav sig mot skogen.

Snövit höll på att städa stugan när hon hörde en skrovlig röst utanför. ”Fina varor till salu! Vackra saker!” Snövit kikade ut genom fönstret. Hon såg inte sin styvmor; hon såg bara en ofarlig gammal gumma som sålde färgglada band. ”Jag kan nog släppa in henne”, tänkte Snövit. Hon låste upp dörren. ”Åh, titta på det här vackra röda snöret till din klänning”, kraknade den gamla kvinnan. ”Låt mig knyta det åt dig ordentligt.” Snövit stod stilla. Den gamla kvinnan snörde snabbt livstycket och drog åt det hårt – så hårt att Snövit inte kunde andas! Hon tappade andan och föll medvetslös till golvet. ”Nu är jag den vackraste!” skrockade drottningen och sprang iväg. Snövit låg orörlig på golvet. Dvärgarna var fortfarande långt borta i gruvan.

Som tur var kom dvärgarna hem tidigt! De såg Snövit på golvet, skar av det åtsittande snöret, och hon tog ett djupt andetag. Hon var i säkerhet! De varnade henne igen: ”Öppna inte dörren för någon!” Men drottningen ställde sin fråga till spegeln igen, och återigen sa den att Snövit var vackrast. Drottningen blev rasande! Hon gick in i ett hemligt rum och tillverkade ett fruktansvärt gift. Hon doppade ett vackert rött äpple i den bubblande kitteln. Äpplet såg läckert ut, men en enda tugga skulle få någon att sova för evigt. Utklädd till en rar bondmora återvände drottningen till stugan. Hon knackade på fönstret. ”Jag har goda äpplen”, viskade hon. ”Jag vågar inte släppa in er”, sa Snövit. ”Du behöver inte släppa in mig”, log kvinnan och höll fram äpplet genom fönstret. ”Ta bara det här som en gåva. Titta så rött det är.” Snövit var hungrig, och äpplet såg så gott ut. Hon sträckte ut sin hand.

Snövit tog äpplet. Hon tog en liten tugga – kras. Plötsligt snurrade rummet. Hon föll till golvet och vaknade inte. Drottningen skrattade ett ondskefullt skratt: ”Vit som snö, röd som blod, svart som ebenholts! Den här gången kan dvärgarna inte väcka dig!” När dvärgarna kom hem försökte de allt. De lossade på hennes snören, kammade hennes hår och tvättade hennes ansikte med vatten, men Snövit låg blickstilla. De grät och grät i tre hela dagar. Hon såg så vacker ut, som om hon bara sov, att de inte kunde förmå sig att begrava henne i den mörka jorden. Istället byggde de en kista av klart glas så att de alltid kunde se henne. De placerade den på en kulle och turades om att vakta den. Årstiderna växlade. Vintern kom och gick. En solig eftermiddag red en prins på sin vita häst genom skogen. Han såg glaskistan och stannade. Han klev av sin häst och gick fram mot den.

Prinsen tittade genom glaset och såg Snövit. Han blev genast förälskad i henne. ”Snälla”, sa han till dvärgarna, ”låt mig ta med henne till mitt slott. Jag kommer att ära och beskydda henne för evigt.” Dvärgarna såg att prinsen var snäll och ärlig, så de gick med på det. De lyfte upp glaskistan på sina axlar för att bära den till prinsens häst. Men när de gick snubblade en av dvärgarna över en trädrot! Duns! Kistan skakade våldsamt. Den förgiftade äppelbiten som satt fast i Snövits hals lossnade och flög ut ur hennes mun. Snövits ögonlock fladdrade. Hon tog ett djupt andetag och satte sig upp. Locket på kistan öppnades. Hon såg sig förvånat omkring och fick se prinsen på knä framför henne. ”Var är jag?” frågade hon. Prinsen tog varsamt hennes hand.

”Du är i säkerhet hos mig”, sa prinsen med ett leende. Han berättade allt som hade hänt och hur mycket han älskade henne. ”Vill du följa med mig till min fars slott och bli min hustru?” Snövit tittade på den snälla prinsen och de jublande dvärgarna. ”Ja”, sa hon med ett leende lika strålande som solen. De red till prinsens kungarike med dvärgarna tätt efter. Det blev ett storslaget bröllop med musik, dans och tårta. Den elaka drottningen, som fick höra att Snövit levde och skulle gifta sig med en prins, blev så arg att hon sprang sin väg och sågs aldrig mer till. Snövit och hennes prins bodde i slottet, och de sju dvärgarna hälsade på dem varje söndag. Och de levde alla lyckliga i alla sina dagar.