Det var en gång, mitt i en lummig grön skog, som det bodde tre små grisar. De hade knorrar till svansar, rosa trynen och väldigt viftande öron. De bodde med sin mamma, men huset höll på att bli alldeles för litet för tre växande grisar. En solig morgon torkade Mamma Gris händerna på sitt förkläde och sa: ”Mina små älsklingar, ni är stora nog nu för att ge er ut i vida världen. Ni måste bygga era egna hus. Men kom ihåg, vad ni än gör, gör det så bra ni bara kan, för i världen finns Stora Stygga Vargen.” De tre små grisarna pussade sin mamma hejdå. De packade ner matsäck i sina knyten och travade iväg längs den dammiga vägen, sjungandes på en glad melodi. De kände sig modiga och förväntansfulla. Men när de gick djupare in i skogen blev träden högre och skuggorna längre. Plötsligt knäcktes en kvist högt bakom dem. KNAK! De tre små grisarna stannade tvärt.

Grisarna såg sig omkring, men de såg ingenting. ”Det var bara vinden”, sa den första lilla grisen. Han var lite lat och ville bygga sitt hus snabbt så att han kunde leka. Just då kom en man gående med ett stort knippe gyllene halm. ”Snälla herrn”, frågade den första grisen, ”får jag den där halmen för att bygga ett hus?” Mannen gick med på det, och grisen satte igång. Han staplade halmen – svisch, svisch, prassel. Det var inte särskilt stadigt, men det var klart på en timme! Den första grisen dansade en glädjedans och gick in för att ta en tupplur på sitt mjuka halmgolv. Han höll precis på att sluta ögonen när han hörde ett ljud utanför. Det var inte en fågel. Det var inte en kanin. Det var tunga, dunsande fotsteg. Dunk. Dunk. Dunk. Sedan knackade en låg, raspig röst på dörren. Knack, knack, knack. ”Lilla gris, lilla gris, släpp in mig!”

Den lilla grisen kikade genom en springa i halmen. Det var Vargen! Han hade stora gula ögon, vassa vita tänder och han såg väldigt hungrig ut. ”Nej, nej, vid min hakas borst!” gnällde den lilla grisen. ”Jag släpper inte in dig!” Vargen flinade med ett tandigt leende. ”Då ska jag pusta och jag ska frusta och jag ska blåsa omkull ditt hus!” Vargen tog ett djupt andetag. Han andades in så mycket luft att hans bröstkorg svällde upp som en jättelik ballong. Träden svajade och löven virvlade runt hans fötter. Den lilla grisen gömde sig darrande under sin stol. Vargen lutade sig framåt, redo att släppa ut all den luften.

SVOSCH! Vargen blåste en mäktig vindpust! Halmhuset hade inte en chans. De gyllene stråna flög överallt – upp i träden, upp i skyn och över hela marken. Huset var borta! Den lilla grisen skrek och stack iväg på sina fyra små ben. ”Hjälp! Hjälp!” ropade han. Han sprang lika fort som vinden, med öronen fladdrande bakom sig. Stora Stygga Vargen slickade sig om munnen och jagade efter honom. Hans stora tassar dundrade mot grusvägen. Den lilla grisen kunde höra hur vargen kom närmare och närmare. Han kunde nästan känna vargens varma andedräkt på sin knorr! Strax framför sig såg den lilla grisen sin bror stå vid ett nytt hus gjort av pinnar. Han var bara några steg bort!

Den andra lilla grisen hade byggt sitt hus av pinnar som han samlat från skogshuggaren. Det var lite starkare än halm, fullt av kvistar och grenar som var sammanflätade. Han såg sin bror springa och öppnade snabbt dörren. Den första grisen dök in, och SMACK! De låste dörren precis i tid. ”I säkerhet!” flämtade den första grisen. ”Oroa dig inte”, sa den andra grisen. ”Mitt hus av pinnar är starkt.” Men utanför blev det tyst i skogen. Fåglarna slutade sjunga. De två små grisarna kurade ihop sig i ett hörn. Då dök skuggan av två spetsiga öron upp på rullgardinen. ”Små grisar, små grisar, släpp in mig!” morrade rösten, högre än förut. ”Nej, nej! Vid våra hakors borst!” skrek bröderna tillsammans. Vargen morrade. ”Då ska jag pusta och jag ska frusta och jag ska blåsa omkull ert hus!” Pinhuset knakade och stönade. Vargen förberedde sig på att blåsa hårdare än han någonsin hade gjort förut.

Vargen pustade. Han frustade. Och sedan – VRÅL! Han blåste med en storms kraft! Pinnarna skramlade och skakade. Knäck! Brak! Pang! Träväggarna började böja sig. Taket lyfte rakt av från toppen av huset! Med ett fruktansvärt brak rasade pinhuset ihop till en hög med ved. De två små grisarna kravlade sig ut ur rasmassorna. De var täckta av damm, men de stannade inte för att skaka av sig det. De sprang! De sprang mot kullen där den tredje brodern bodde. Vargen var rasande nu. Han var väldigt hungrig och väldigt sur. Han rusade efter dem och smällde med käkarna. Klipp, klapp, klipp! Grisarna såg ett vackert rött hus framför sig. Det såg väldigt stabilt ut. Dörren var gjord av tung ek. De skyndade sig mot det, men deras ben började bli trötta. Vargen var precis i hälarna på dem!

Den tredje lilla grisen var den smartaste och mest hårt arbetande av alla. Han hade tillbringat dagar med att lägga tunga röda tegelstenar och foga dem med klibbigt murbruk. Han hörde stöket och slog upp sin tunga ekdörr. Hans två bröder ramlade in, flåsande och pustande. KLONK! Den tredje grisen reglade dörren och låste den med en stor järnnyckel. ”Ni är säkra här”, sa den tredje grisen lugnt. Han lade mer ved på en sprakande brasa i den öppna spisen. Utanför bankade vargen på den tunga dörren. DUNK! DUNK! DUNK! ”Små grisar, små grisar, släpp in mig!” röt han. ”Nej, nej! Vid våra hakors borst!” skrek alla tre grisarna. Vargen skrattade. ”Då ska jag pusta och jag ska frusta och jag ska blåsa omkull ert hus!” Han tog det största andetaget i sitt liv. Hans ansikte blev lila. Han blåste tills gräset lade sig platt och träden böjde sig. Vinden träffade huset – SVOSCH!

Tegelhuset rörde sig inte. Det darrade inte ens! Vargen pustade igen. Och han frustade igen. Han blåste tills han inte hade någon luft kvar alls. Han föll ner på gräset, rosslande och hostande. Tegelhuset stod högt och starkt mot den blå himlen. Vargen insåg att han inte kunde blåsa omkull det här huset. Han var rasande! Han gick fram och tillbaka och morrade för sig själv. Han tittade på de starka väggarna. Han tittade på den låsta dörren. Sedan tittade han upp. Han såg skorstenen på taket. Den var bred och öppen. Ett listigt leende spred sig över vargens ansikte. ”Om jag inte kan blåsa mig in”, viskade han, ”så kommer jag ner från toppen.” Han började klättra uppför sidan av huset och grävde in klorna i tegelstenarna. Krafs, krafs, krafs, krafs. Inuti hörde grisarna det krafsande ljudet på taket. De tittade på den öppna spisen. De tittade på varandra.

”Han är på taket!” viskade den första grisen. ”Han kommer ner genom skorstenen!” ropade den andra grisen. Men den tredje grisen bara log. ”Snabbt”, sa han, ”ta av locket från den stora grytan!” En jättestor järngryta hängde i den öppna spisen, precis under skorstensöppningen. Vattnet i den kokade och bubblade. De tre grisarna tog av det tunga locket och väntade. Uppe på taket slickade vargen sig om munnen. ”Här kommer jag, små grisar!” ropade han. Han svingade benen in i den mörka skorstenen och släppte taget. Wiiiiii! Han gled ner genom den mörka tunneln, snabbare och snabbare! Han trodde att han gled ner till en smaskig middag. Men han gled inte mot golvet. Han gled rakt mot den bubblande, kokande grytan med vatten!

PLASK! Vargen föll rakt ner i det kokande vattnet! ”AJ!” ylade han. Han sköt upp ur grytan som en raket, flög tillbaka upp genom skorstenen och ramlade av taket. Han sprang iväg in i skogen, hållandes om sin brända svans, ylandes hela vägen hem. Han kom aldrig, aldrig tillbaka för att störa de tre små grisarna igen. De tre bröderna dansade runt i rummet, sjöng och skrattade. De två bröderna hade lärt sig sin läxa: hårt arbete lönar sig. De bodde alla tillsammans lyckliga och trygga i det starka tegelhuset, och de levde lyckliga i alla sina dagar. Slut.